Jag är ingen van festivalbesökare, men i sommar har jag besökt flere festivaler än vad jag kan räkna på en hand. En festival som inte var som de andra var Urhavet (Alkumeri)-festivalen. Platsen, Samppalinnas simstadion, var speciell, precis som stämningen. Mina vänner utbrast bl.a. ”Är vi fortfarande i Finland?”, ”Det här är ju helt otroligt!” och ”Titta på alla färger!”.  

Jag träffade två artister som spelade på festivalen – Anna Puu och Paradise Oskar a.k.a. Axel Ehnström. 

Anna Puu har bott och studerat i Åbo 5 ½ år. Nu kallar hon Helsingfors för sitt hem, men saknaden efter Åbo väcks när hon är i staden. På Urhavet-festivalen var hon här för andra gången i sommar, senast var hon här som gäst på Ruisrock. Åbo är en passligt stor stad, enligt henne. Hon suckar över att det tar ungefär tre timmar för att gå på en yogalektion i Helsingfors.

Anna Puu brukar inte vara nervös inför sina spelningar.  På Urhavet sjöng hon tillsammans med Alkumeri-orkestern, en stråkkvartett, och erkände att hon var lite nervös eftersom det var något nytt. Hon medger att efter en längre paus kan hon vara nervös när hon ska stiga upp på scenen igen, men under sommaren när hon har så många uppträdanden förstår hon inte att vara spänd, då rullar det bara på. 

Hon har inga framtidsplaner och hade inte heller några innan hon var med i Idols. 
- Jag är sådan här, säger hon. Jag ville bli sångare, så jag blev det. Hon rättar sig snabbt och säger att det inte alltid går som man vill, men med det här råkade det gå så. 
- Jag måste inte hålla på med det här hela livet ut, säger hon. Man måste njuta av det man gör – sen gör man någonting annat! 

Paradise Oskar a.k.a. Axel Ehnström har varit i Åbo två gånger tidigare i år. Han vann de finska uttagningarna i Eurovisionen här och tidigare i sommar hade han en spelning på Ruisrock. Nu när han är här för tredje gången säger han att han har en ”kulturbild” av staden. Han tycker att det är bra att det finns något som Europas kulturhuvudstad, det hämtar nya idéer och projekt som möjligtvis blir traditioner och sedan förgyller staden.

Axel berättar att han ska spela en ny låt på kvällens spelning. Den är lite speciell därför att han skrev den i ett streck, annars brukar hans idéer få mogna och han arbetar en längre tid innan det blir en färdig låt. 

Axel är inte nervös innan han ska upp på scenen. Han säger att han inte gör någon större grej av det, hans attityd är inte att försöka göra en show utan människor ska få njuta av det han spelar och sjunger. En del artister kanske gör det till en stor grej och känner en press att prestera men enligt Axel är det inte något övermänskligt. Som yngre kunde han vara spänd när han skulle göra en idrottsprestation, men när det gäller musik är han det inte. 

Alkumeri, Urhavet, var ett nytt och speciellt projekt som jag hoppas att skall bli en tradition. Det är inte varje dag man har möjlighet att ligga i en simbassäng och lyssna på Anna Puu och ge applåder i form av vattenplask. Inte ens regnet störde, eftersom jag låg i vattnet och visste att bastun var varm och precis runt hörnet. 

Det här var en annorlunda upplevelse för både publiken och artisterna. Jag hoppas verkligen att festivalen kommer tillbaka nästa år så att fler har chansen att uppleva det här!