08.12.2011 - 17:28

Ett av kulturhuvudstadsårets allra sista stora evenmang var gårdagens konsert i Mikaelskyrkan. Kvällens huvudgäst var den estniska kompositören Arvo Pärt, vars verk Adam's Lament spelades för första gången i Finland i går kväll. Verket, som uruppfördes i Istanbul förra året, är ett beställningsverk av Europas kulturhuvudstäder Istanbul 2010 och Tallinn 2011.

Tõnu Kõrvits' verk Kreegi vihik (Kreeks häfte) för kör och stråkar fick inleda konserten. Kõrvits var precis som Pärt på plats i kyrkan. Ensemblen som uppförde konsertens alla verk bestod av Kungsvägens musiker och Estlands filharmoniska kammarkör tillsammans med dirigenten Tõnu Kaljuste.

Det hölls två tal innan konserten började, både Tallinn och Åbo var representerade genom Cay Sevón och Mikko Fritze. Fritze berättade att det hade ösregnat i Istanbul när Adam's Lament uruppfördes, precis som det igår regnade i Åbo.
"Adam grät då och han gråter idag", sade han och påpekade också i sitt tal att Arvo Pärt har ett språk som är universellt.

Kanske det var därför det flödade in folk så att det blev fullsatt i kyrkan. Jag reagerade på att det inte endast var äldre utan också många yngre människor som kom för att lyssna. Första gången jag hörde Arvo Pärts musik fastnade jag speciellt för tystnaden och pizzicatona. Jag reagerade på det igen i går. Hans musik drar i alla fall till sig min uppmärksamhet och beundran i och med dens tysta och försiktiga men samtidigt säkra klang.

I tekniken "tintinnabuli" har han hittat sin röst. Han utgår från primitiva medel och en specifik tonalitet. "Jag har upptäckt att det är tillräckligt när en enda ton spelas vackert.", står det i presentationen av honom i programbladet.

De två sista korta, men vackra, styckena Julvaggvisa och Estnisk vaggsång tog än en gång fram två av mina favorit inslag  i Pärts musik - pizzicatona coh tystnaden.

07.09.2011 - 21:34


Henrik och Häxhammarens
näst sista föreställning var full med färg, både i dräkterna och ljuset. Det var mystiskt att sitta på en läktare fylld till bredden, med Åbo slott precis framför näsan. 

Föreställningen var slutsåld och backstage innan föreställningen, där jag träffade två av de medverkande, var förberedelserna i full gång. Mattias Boije sjunger i Brahe Djäknar som är en av körerna som sjunger folkoperan. Han har aldrig varit med i ett projekt som det här förut. 
- Det har varit en mycket tidskrävande och givande upplevelse som har gett kontakter, en inblick i hur det är att producera evenemang och förstås nya vänner, berättade han. Det var först när han stod på scenen han märkte hur svårt det var att agera samtidigt som man sjunger. 
- Man måste ha koll och fundera, förklarade han.

Efter en lite trevande start lärde alla känna gruppen och småningom hittade alla sin plats, vilket resulterade i en bra team-känsla. 
Mattias har flera gånger gått på opera men han hade ändå fördomar innan projektet Henrik och häxkammaren.
- Jag tänkte att opera var något där någon sjunger högt, vackert visserligen, skrattade han och tillade att det i folkoperan händer mer och publiken är mer engagerad. 
Det blir mera opera för Mattias i höst eftersom det han mest ser framemot i kulturhuvudstadens höstprogram är Erik XIV.

Reetta-Liina Säilä har däremot inget speciellt program hon ser framemot i höst, men hon skulle gärna besöka det nya Musikhuset i Helsingfors. Hon såg Karita Mattila på Viva la Diva!-konserten i Åbo. 
- Den var underhållande och trivsamt, berättade hon. 
Reetta-Liina är Akademiska orkesterns konsertmästare. Hon tycker att det svåraste i det här projektet har varit att få kontakt mellan orkestern, solisterna och körerna. Reetta-Liina har inte varit med varit med i en lika stor satsning förut men hon skulle gärna vara med i något liknande igen. 
- Det är roligt, månsidigt och unikt, sade hon.

15.08.2011 - 23:18

Jag är ingen van festivalbesökare, men i sommar har jag besökt flere festivaler än vad jag kan räkna på en hand. En festival som inte var som de andra var Urhavet (Alkumeri)-festivalen. Platsen, Samppalinnas simstadion, var speciell, precis som stämningen. Mina vänner utbrast bl.a. ”Är vi fortfarande i Finland?”, ”Det här är ju helt otroligt!” och ”Titta på alla färger!”.  

Jag träffade två artister som spelade på festivalen – Anna Puu och Paradise Oskar a.k.a. Axel Ehnström

Anna Puu har bott och studerat i Åbo 5 ½ år. Nu kallar hon Helsingfors för sitt hem, men saknaden efter Åbo väcks när hon är i staden. På Urhavet-festivalen var hon här för andra gången i sommar, senast var hon här som gäst på Ruisrock. Åbo är en passligt stor stad, enligt henne. Hon suckar över att det tar ungefär tre timmar för att gå på en yogalektion i Helsingfors.

Anna Puu brukar inte vara nervös inför sina spelningar.  På Urhavet sjöng hon tillsammans med Alkumeri-orkestern, en stråkkvartett, och erkände att hon var lite nervös eftersom det var något nytt. Hon medger att efter en längre paus kan hon vara nervös när hon ska stiga upp på scenen igen, men under sommaren när hon har så många uppträdanden förstår hon inte att vara spänd, då rullar det bara på. 

Hon har inga framtidsplaner och hade inte heller några innan hon var med i Idols
- Jag är sådan här, säger hon. Jag ville bli sångare, så jag blev det. Hon rättar sig snabbt och säger att det inte alltid går som man vill, men med det här råkade det gå så. 
- Jag måste inte hålla på med det här hela livet ut, säger hon. Man måste njuta av det man gör – sen gör man någonting annat! 

Paradise Oskar a.k.a. Axel Ehnström har varit i Åbo två gånger tidigare i år. Han vann de finska uttagningarna i Eurovisionen här och tidigare i sommar hade han en spelning på Ruisrock. Nu när han är här för tredje gången säger han att han har en ”kulturbild” av staden. Han tycker att det är bra att det finns något som Europas kulturhuvudstad, det hämtar nya idéer och projekt som möjligtvis blir traditioner och sedan förgyller staden.

Axel berättar att han ska spela en ny låt på kvällens spelning. Den är lite speciell därför att han skrev den i ett streck, annars brukar hans idéer få mogna och han arbetar en längre tid innan det blir en färdig låt. 

Axel är inte nervös innan han ska upp på scenen. Han säger att han inte gör någon större grej av det, hans attityd är inte att försöka göra en show utan människor ska få njuta av det han spelar och sjunger. En del artister kanske gör det till en stor grej och känner en press att prestera men enligt Axel är det inte något övermänskligt. Som yngre kunde han vara spänd när han skulle göra en idrottsprestation, men när det gäller musik är han det inte. 

Alkumeri, Urhavet, var ett nytt och speciellt projekt som jag hoppas att skall bli en tradition. Det är inte varje dag man har möjlighet att ligga i en simbassäng och lyssna på Anna Puu och ge applåder i form av vattenplask. Inte ens regnet störde, eftersom jag låg i vattnet och visste att bastun var varm och precis runt hörnet. 

Det här var en annorlunda upplevelse för både publiken och artisterna. Jag hoppas verkligen att festivalen kommer tillbaka nästa år så att fler har chansen att uppleva det här!