Ett av kulturhuvudstadsårets allra sista stora evenmang var gårdagens konsert i Mikaelskyrkan. Kvällens huvudgäst var den estniska kompositören Arvo Pärt, vars verk Adam's Lament spelades för första gången i Finland i går kväll. Verket, som uruppfördes i Istanbul förra året, är ett beställningsverk av Europas kulturhuvudstäder Istanbul 2010 och Tallinn 2011.
Tõnu Kõrvits' verk Kreegi vihik (Kreeks häfte) för kör och stråkar fick inleda konserten. Kõrvits var precis som Pärt på plats i kyrkan. Ensemblen som uppförde konsertens alla verk bestod av Kungsvägens musiker och Estlands filharmoniska kammarkör tillsammans med dirigenten Tõnu Kaljuste.
Det hölls två tal innan konserten började, både Tallinn och Åbo var representerade genom Cay Sevón och Mikko Fritze. Fritze berättade att det hade ösregnat i Istanbul när Adam's Lament uruppfördes, precis som det igår regnade i Åbo.
"Adam grät då och han gråter idag", sade han och påpekade också i sitt tal att Arvo Pärt har ett språk som är universellt.
Kanske det var därför det flödade in folk så att det blev fullsatt i kyrkan. Jag reagerade på att det inte endast var äldre utan också många yngre människor som kom för att lyssna. Första gången jag hörde Arvo Pärts musik fastnade jag speciellt för tystnaden och pizzicatona. Jag reagerade på det igen i går. Hans musik drar i alla fall till sig min uppmärksamhet och beundran i och med dens tysta och försiktiga men samtidigt säkra klang.
I tekniken "tintinnabuli" har han hittat sin röst. Han utgår från primitiva medel och en specifik tonalitet. "Jag har upptäckt att det är tillräckligt när en enda ton spelas vackert.", står det i presentationen av honom i programbladet.
De två sista korta, men vackra, styckena Julvaggvisa och Estnisk vaggsång tog än en gång fram två av mina favorit inslag i Pärts musik - pizzicatona coh tystnaden.












